Vad finns kvar när vi slutar skynda förbi? En gammal gata, ett hus, en bortglömd berättelse eller kanske en bild som plötsligt får oss att stanna upp.
Jarmo Pikkujämsä är författare, fotograf och forskare med ett särskilt intresse för urbana miljöer, förbisedda historiska spår och icke-linjära berättelser. Efter många år utomlands delar han numera sin tid främst mellan Kristinestad och Port Arthur i Åbo. Han arbetar med text, bild och allt som rör språk och rör sig gärna i gränslandet mellan fakta och fiktion.
Varför blev han konstnär? Det vet han egentligen inte själv. Han har haft många olika jobb genom åren och har aldrig haft någon särskild idé om vad det innebär att vara konstnär. För Jarmo handlar skapandet snarare om att få tid att tänka, skriva och arbeta i lugn och ro.
I nästan tjugo år har han arbetat som koordinator för en konstnärsresidens och fått följa många olika konstnärliga processer. Det har gett honom en nära inblick i konstvärlden, men också en vilja att hålla fast vid sitt eget skapande utanför det ständiga bruset.
– Dagens ”sociala medier-sallad” gör att jag vill fokusera ännu mer på min egen konst, helt utanför allt brus. Kanske är det en eskapistisk metod för att skydda sig mot något.
Konst och forskning har alltid gått hand i hand för Jarmo, särskilt litteraturen. Han tycker om att väva samman fakta och fiktion och återkommer gärna till samma ämnen under lång tid. Han beskriver sig som en långsam konstnär – inte särskilt produktiv, men envis när det gäller de frågor som verkligen intresserar honom.
Det är framför allt de förbisedda historiska spåren som drar honom till sig. Platser som förändras eller står stilla, detaljer som andra kanske går förbi och berättelser som inte riktigt passar in i en rak och färdig dramaturgi.
Mellan det främmande och det bekanta
Jarmo återvänder gärna till samma platser och språkligt fascinerande miljöer. Resandet handlar mindre om att samla nya destinationer och mer om att stanna kvar tillräckligt länge för att se och förstå en plats.
– Det handlar om en sorts ömsint nyfikenhet: vad är det för folk som bor i det här landet, i den här staden, på den här gatan, i det här huset? Vad tänker de på?
Det är en nyfikenhet som också hittar vägen in i hans konst. Han rör sig mellan det främmande och det bekanta, mellan att anlända och att ge sig av.
Det icke-linjära är viktigt även här. Jarmo är skeptisk till vår vilja att ordna verkligheten i tydliga berättelser med början, mitt och slut. Människors liv ser sällan ut så. Människor flyttar, återvänder, börjar om och befinner sig i ständig transit.
Det är också därför han söker efter mänsklighet och hängivenhet. Och kanske något mindre filosofiskt men lika viktigt: bibliotek och bokhandlar. Där finns fortfarande berättelser som aldrig hittar vägen till Finland, vare sig i översättning eller överhuvudtaget.
På Luckan
På Luckan visar Jarmo fotografier från tidigare projekt, bland annat Gå som vatten, med bilder tryckta på kapaskiva. Här finns också kortare texter, bland annat Vem torkar lakanstvätt i minusgrader?, ett starkt personligt minne och en urbild från Pahaniemi i Åbo på 1960-talet.
Texten är ett exempel på de så kallade phrases déclics, igångsättande texter som Jarmo har skrivit under arbetet med den roman han arbetar på just nu. Andra korta texter kan senare hitta sin väg in i en fotobok.
I en tid då bilder scrollas förbi i allt snabbare tempo vill Jarmo påminna om vad som händer när vi faktiskt befinner oss i samma rum som ett konstverk.
– På konstutställningar däremot hänger, svävar, glider, svajar eller bara står intressanta saker stilla i samma rum som våra egna kroppar. Det är väl värt att gå och se dem, om så bara på ett infall.
Och kanske särskilt tillsammans med ett barn. För när tog du senast med ditt barn på en konstutställning och tittade på konstverken helt på barnets villkor?
Du får träffa honom under Konstrundan lör-sön 5-6.9 kl. 11-17. Han bjuder på en pratstund samt kaffe/te och tilltugg. Hans utställning finns kvar att avnjutas under Luckans öppethållstider under september månad.